Nu är det äntligen ur världen. Karlas fyraårsskalas som vi skulle ha haft för en månad sedan, men som fick ställas in då födelsedagsbarnet hade fyrtio graders feber. Sedan var det bara att vänta på en ledig lucka i det kalasrace som aldrig verkade ta slut. Jag erkänner, jag är inget fan av barnkalas. Trots att man absolut inte kan anklaga mig för att vara pedant så blir jag stressad av att huset vänds upp och ner under ett par timmar. Att tofflorna klibbar fast i golvet med söndertrampade russin och marsipanbitar under sulorna, och att barn som i vanliga fall sköter sig exemplariskt hittar på hyss*.mm
Nu är kalaset slut och det värsta är bortröjt (tack för papptallrikar och vaxduk :) I kväll väntar knytkalas med goda grannar. En skön fortsättning på helgen önskar jag er!
mm
* Förra året när Karla hade sitt treårskalas gick några av barnen upp till vinden för att leka i Karlas rum. Jag och några av de andra mammorna och papporna som hade stannat satt på bottenvåningen och fikade. Plötsligt hörs ett kras på trallen utanför köksdörren. Det visade sig att min dotter och en av de allra försyntaste flickorna hade lyckats öppna det barnsäkra (trodde vi) fönstret i Karlas rum. Ut flög blomkrukor i en väldig fart. "Vi skulle bara se var de landade..." Vågar jag säga att mamman i huset blev lite matt ;)























