fredag 11 december 2009

Ode till Piplarsson


Min barndom är kantad av akvariefiskar, vattenödlor och vandrande pinnar, men så länge jag kan minnas har ett "riktigt" djur legat högst upp på önskelistan.

Både jag och min mamma är allergiska mot pälsdjur. Pipande luftrör, kliande ögon och rinnande näsa blir följden om man struntar i konsekvenserna och låter ansiktet sjunka ner i en ullig päls. Så har det varit ända tills Piplarsson flyttande hem till oss. Denna kattmadame valde ut vårt hem till sitt en kall vinter för snart sex år sedan. En dag när jag kom hem från jobbet och skulle öppna dörren hörde jag ett ynkligt pipande, det satt en katt på bron och liksom verkade vänta på att få komma in. Jag är ju som sagt allergisk mot pälsdjur så katten fick stanna ute. Efter knappt en vecka var katten fortfarande kvar. Nu hade den flyttat runt till baksidan av huset och hade bosatt sig på vår altan. Efter ett par kalla nätter tog mannen fram en låda och lade en filt i den, varvid katten genast hoppade ner och gosade ner sig i filten.

En fredagkväll inte långt därefter hade vi tagit ett par drinkar efter jobbet i cocktailbaren på Berns. Jag kommer så väl i håg hur jag på pendeltåget hem säger till mannen att om katten är kvar när vi kommer hem släpper vi in henne. På uppfarten till huset möts vi av ett jamande, sagt och gjort, katten fick komma in. Efter att ha slukat ett par rödspättafiléer somnade hon på mattan nedanför vår säng.

Det är här solskenshistorien om Piplarsson börjar. Dagarna gick och vi lyckades inte spåra några ägare. Jag hade fortfarande inte sagt så mycket som prosit trots att katten som numera gick under namnet Piplarsson sov i vår säng efter att ha fått ett välbehövligt bad. Det märkliga är att varken allergiska vänner eller släktingar verkar känna av vår lurviga katt.

Nu är solskenshistorien på väg att få ett slut. Akut njursvikt är diagnosen som inte går att göra så mycket åt. Vår stora lurviga katt är bara en skugga av sitt forna jag och efter helgen kommer vi vara tvungna att ta ett tufft beslut. Piplarsson ska få somna in för att sedan begravas bland våra rosor. I vår ska jag plantera en stor klätterros på platsen där hon ligger.

Mamma, djur håller inte så länge, säger Karla när hon ser tårarna rinna längs mina kinder. Vi kanske kan skaffa en hamster istället. Nä, jag skulle inte tro det, men det finns en kattras som heter Sibirisk katt som sägs ska sakna ett allergen i saliven, till utseendet påminner den om vår kära Piplarsson. Kanske kan en ny liten ullboll flytta hem till oss i vår. För det är så, sedan den dagen vi blev med katt så stämmer det, A house without a cat, is not a home.



16 kommentarer:

  1. Nu fick jag en tår i ögat.
    Vi har en Edgar hemma. En bond/siames, svart med vita tassar och vitt under nos och mage.

    Kram LiseLotte

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivet! Det kommer bli en vacker ros!

    SvaraRadera
  3. Vackert skrivet om en älskad pälskling. Hon kommer tycka om att ligga under en rosbuske vid huset hon själv valde.

    Kram Lisa

    SvaraRadera
  4. Det är med tårar i ögonen jag läser om din Piplarsson. Jag håller helt med dig, ett hem utan katt är inget hem. Hos oss bor bondkatten Smilla som vi fick av en granne. Fast jag ibland blir lite trött på henne när hon kräks på fina mattan eller river med klorna på nyligen omklädda soffan, så älskar jag den katten som vilken familjemedlem som helst.

    SvaraRadera
  5. Vilken fin historia om fina, fina Piplarsson. Åh, det gör ont i hela hjärtat att läsa detta. Vilket hemskt, om än nödvändigt, beslut! Jag känner starkt med dig och familjen.

    SvaraRadera
  6. Nääää, inte Pipan! Förfärligt sorgligt...

    Kram Alex och Fisan

    SvaraRadera
  7. Nej, fina fina Pipan! Huset kommer inte bli sig likt utan henne. Ni måste skaffa en ny kisse så att vi kan vara kattvakter. Men Pipan går inte att ersätta hur som helst.

    SvaraRadera
  8. Neeej, Pipan Du måste piggna till. Hon är ju vår älskade, älskade snäälla, fantastiska Piplarsson. Hur ska vi klara detta? Ingen annan katt är så "hundlik". Den följer sin älskade husse och matte som en liten hund. Jag tror att hon skulle försvara familjen med sitt liv om hon kunde. Den egna barndomskatten Petter, Piplarssons husses katt Bagheera, Piplarssons kusiner; Fjodor, Fisan och Sotis men ingen, ingen är så underbar som Pipan. T o m Pipans lillmatte Karla säger att hon inte har några klor. Hon har nämligen aldrig klöst någon, jag tror inte ens av misstag. Det är nog mycket ovanligt bland katter. Piplarsson, stanna kvar hos oss, snälla gulliga underbara PIPLARSSON! Önskar Reservmatten och reservhussen i Älvsjö

    SvaraRadera
  9. Många kramar! Denna ljuvliga kisse som så självklart flyttade in hos er den där natten för länge sedan finns i mångas hjärtan!
    Vi vet vad ni går igenom och tänker på er!

    Kram Gisela m familj

    SvaraRadera
  10. Åh, så fin katt och en sådant härlig historia fram tills nu.Vår bonuskatt som bara kom till oss en morgon klockan 3 och sedan blev en av oss begravdes i november och jag håller med dig. Till våren ska vi skaffa nya kompisar för det är tomt utan...
    Tänker på er. Ett tufft beslut men det är vår chans att värna om vännen också.
    kram Karin

    SvaraRadera
  11. Nämen :( Lilla Katten... Kram till er!

    SvaraRadera
  12. Vad fint skrivet! Och vilken fin katt, och historia...!
    Fina katter får fina liv även efter detta liv, har jag hört...
    KRAM

    SvaraRadera
  13. Oj vad tungt och så tråkigt..Tänker på er,många kramar Eva

    SvaraRadera
  14. Söt historia, men stackars er just nu. Så himla jobbigt... Hon kommer att sova gott och inte pinas mer. Man måste försöka att se det så även om det är tungt.

    Plantera en Louise Odier (klätterros) den är vacker, luktar underbart och verkar ha nio liv!

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  15. Ja uschinga mig. Jag kan inte ens tänka mig hur fruktansvärt det måste kännas.

    Det sägs att man har barn till låns men husdjur är ju ännu mer bara till låns för det är så kort tid. Det ska väl vara papegojor då som kan leva i 50 år eller var det nu är.

    Kakfatet Bill står just nu i vitrinskåpet, men det syns. Min minsta dotter Emma påpekade att det var det finaste hon sett på länge. Och det tycker jag med. Något så gammalt som har återuppstått som ett gulligt litet kakfat. Tack för den idén och att jag fick köpa det.

    LiseLotte

    SvaraRadera