Ode till Piplarsson

Min barndom är kantad av akvariefiskar, vattenödlor och vandrande pinnar, men så länge jag kan minnas har ett "riktigt" djur legat högst upp på önskelistan.

Både jag och min mamma är allergiska mot pälsdjur. Pipande luftrör, kliande ögon och rinnande näsa blir följden om man struntar i konsekvenserna och låter ansiktet sjunka ner i en ullig päls. Så har det varit ända tills Piplarsson flyttande hem till oss. Denna kattmadame valde ut vårt hem till sitt en kall vinter för snart sex år sedan. En dag när jag kom hem från jobbet och skulle öppna dörren hörde jag ett ynkligt pipande, det satt en katt på bron och liksom verkade vänta på att få komma in. Jag är ju som sagt allergisk mot pälsdjur så katten fick stanna ute. Efter knappt en vecka var katten fortfarande kvar. Nu hade den flyttat runt till baksidan av huset och hade bosatt sig på vår altan. Efter ett par kalla nätter tog mannen fram en låda och lade en filt i den, varvid katten genast hoppade ner och gosade ner sig i filten.

En fredagkväll inte långt därefter hade vi tagit ett par drinkar efter jobbet i cocktailbaren på Berns. Jag kommer så väl i håg hur jag på pendeltåget hem säger till mannen att om katten är kvar när vi kommer hem släpper vi in henne. På uppfarten till huset möts vi av ett jamande, sagt och gjort, katten fick komma in. Efter att ha slukat ett par rödspättafiléer somnade hon på mattan nedanför vår säng.

Det är här solskenshistorien om Piplarsson börjar. Dagarna gick och vi lyckades inte spåra några ägare. Jag hade fortfarande inte sagt så mycket som prosit trots att katten som numera gick under namnet Piplarsson sov i vår säng efter att ha fått ett välbehövligt bad. Det märkliga är att varken allergiska vänner eller släktingar verkar känna av vår lurviga katt.

Nu är solskenshistorien på väg att få ett slut. Akut njursvikt är diagnosen som inte går att göra så mycket åt. Vår stora lurviga katt är bara en skugga av sitt forna jag och efter helgen kommer vi vara tvungna att ta ett tufft beslut. Piplarsson ska få somna in för att sedan begravas bland våra rosor. I vår ska jag plantera en stor klätterros på platsen där hon ligger.

Mamma, djur håller inte så länge, säger Karla när hon ser tårarna rinna längs mina kinder. Vi kanske kan skaffa en hamster istället. Nä, jag skulle inte tro det, men det finns en kattras som heter Sibirisk katt som sägs ska sakna ett allergen i saliven, till utseendet påminner den om vår kära Piplarsson. Kanske kan en ny liten ullboll flytta hem till oss i vår. För det är så, sedan den dagen vi blev med katt så stämmer det, A house without a cat, is not a home.