Jullov

Sakta men säkert börjar jag kravla mig ut ur julbubblan. Julklapparna är öppnade (tack tomten!) och barnen börjar bli rastlösa av att bara kunna leka korta stunder i den bistra kylan. Den tindrande julgranen, skinkan och sillen börjar tappa sitt skimmer och jag börjar, precis som alltid den här tiden på året, längta efter vita tulpaner och ljusare dagar.

I morgon drar vi söderut igen. Då är det återigen dags att åka de långa hundra milen som tar oss hem till Uttran. Snart börjar allvaret igen, vardagen blir vardagsmat och blickarna vänds framåt. Den senaste månaden har mycket hänt, både privat och jobbmässigt. Nu gäller det att sortera intryck och tankar för att hitta fokus igen.

Mina biobesök de senaste fem åren är färre än ena handens fingrar. I samband med att Susanna Alakoski fick Augustpriset 2006 läste jag Svinalängorna, i går kväll fick jag chansen att se filmen. Innan filmen var slut låg mascaran utsmetad nedanför ögonen och jag lovade mig själv att alltid alltid vara rädd om mina barn. I morse läste jag i lokaltidningen hur kommunen drar in på skolkuratorerna och tanken gick än en gång till alla utsatta barn. Ser jag tillbaka på min egen skoltid med en vuxens ögon inser jag att motsvarigheter till filmens Leena även fanns i min klass. Fick de någon hjälp? Jag vet inte, men jag hoppas att alla vuxna känner ansvaret att upptäcka och hjälpa dessa ungar.

mm

Denna gång blev det djupsinnigare än det brukar hos Familjen i Uttran. Svinalängorna var en stark film som utan tvekan berörde och upprörde. Rekommenderas, dock ej som feelgood-rulle ;)